Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen. Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den. Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en sån stackare en människa kan vara? Och så — det dugde inte, far och mor skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de trodde honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda en smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som han ej skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han ej sig själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att fördriva tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst, bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick emot stugan.

Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen och läste halvhögt:

“Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar du jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder vad skriften säger: I ären gudar — —“

Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig själv. Jag känner att jag älskar mor och far, och kanske är det något gudomligt i denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall älska det högsta du vet på jorden, eller, du skall känna kärlek till alla lidande, eller till hela skapelsen? Men nej, det säger han icke, han sätter dit ett ord i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad är det som han kallar Gud? Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta välver sig på djupet av de lidande själarnas hav, som gläder, lyfter, trampar ner, pinar och krossar! Detta är Gud. Mor, som sätter fram den sista brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så menar inte Eckhart, nej, han tror på en intelligent, personlig varelse, som själv känner kärlek till oss alla. Och denne är det jag skall älska.

Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen? Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som annars skulle spränga sönder mannen.

Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna. Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom stelare. Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig halvsömn, som då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare. Det var den kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så mycket och ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av och an.

Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han smög sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna. Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.

Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart kägla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta svarta omhölje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte, stirrade som om han velat med blicken genomborra omhöljet. Det fanns intet mer av skepnaden som var skrämmande, bara det att ansiktet måste vara förfärligt, eftersom det var dolt.

Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden.

— Jag drömmer — jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar, han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla gav efter, han blev ond.