(fn. Völund) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding: Modsogne (fn. Motsognir, saft- eller kraftsugaren) Durin (fn. Durinn af dur, slummer) och Dvalin (fn. Dvalinn af dvali, dvala, sömn).
Vättar (fn. Vættir) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden, som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man hafsmän och näckar (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll, nissar, tomtar och lyktgubbar!
Vættr, pl. -ar, ting, oting; t. vicht, hvaraf nicht.
§ 10. Åsar.
Åsar (fn. æsir, af sg. áss) kallas verldens skapare eller ordnare och upprätthållare. De äro tankens och lifvets andar, som genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan. Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga. Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: Odin (fn. Óðinn), Tor (fn. Þorr), Balder (fn. Balður), Njord eller Njärd (fn. Njörðr; egentligen en af vanerne), Frö eller Frej (fn. Freyr; också en af vanerne), Ty (fn. Tyr), Brage (fn. Bragi), Heimdall (fn. Heimdallr), Höd (fn. Höðr), Vidar (fn. Viðarr), Vale (fn. Vali), Ull (fn. Ullr), Forsäte (fn. Forseti), Loke (fn. Loki, uttalas Låke).
Asynjor (fn. Ásynjur) eller gudinnor äro: Frigg (fn. Frigg), Saga (fn. Saga), Eir (fn. Eir), Gefion (fn. Gefjun), Fulla (fn. Fulla), Fröja (fn. Freyja; en vana), Sjöfn (fn. Sjöfn), Lofn (fn. Lofn), Vår (fn. Vörr), Syn (fn. Syn), Lin (fn. Hlin), Snotra (fn. Snótra), Gnå (fn. Gná), samt Gärd (fn. Gerð; eg. en gyg), Skade (fn. Skadi; eg. en gyg), Jord (fn. Jörðr), Idun (fn. Iðunn), Nanna (fn. Nanna), Noss (fn. Hnoss), Rind (fn. Rindr), Sigyn (fn. Sigyn), Rån (fn. Rán; eg. en gyg) m. fl.
Áss (i st. f. ans), pl. æsir, måhända af áss, pl. -ar, bjälke, ås (takås), och betyder æsir då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet sammanhang med Asia. Ásynja, fem. af áss. Om de särskilda gudanamnens betydelse se [§ 15] och följande.
Gemensamma benämningar för gudarne äro vidare: megin, makterna, krafterna; regin, de styrande (regentes); höpt, de häftande, sammanhållande; bönd, band, de verlden förbindande makterna; tívar (lat. divi), díar, goð, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven till en del vanerne (se [§ 11]).
Gudaverlden. Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna ([§ 11]) kommer denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring:
Loke skiljer sig från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).