Åsagudarnes antal. Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet (i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se [§ 19]) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: Odin, Tor, Balder, Härmod, Ty, Brage, Heimdall, Höd, Vidar, Vale, Ull, Forsäte.
§ 11. Vaner.
Vaner (fn. Vanir) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt organiskt lif genomträngande vattnets gudomligheter. De beteckna vattnets alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår gudalifvet sin högsta utveckling.
När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se [§ 22]), hvilka sålunda upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne ([§ 7]), med hvilka de sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se [§ 21]).
Vanir pl. af samma rot som vinr, vän.
Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif. Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se [§ 23]).
§ 12. Nornor.
Nornor (fn. Nornir) kallas ödets, den nödvändiga utvecklingens gudinnor. De heta Urd (fn. Urðr), Vardande (fn. Verðandi), och Skuld (fn. Skuld), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se [§ 14]). Deras värf är således att hålla verlden vid makt, och från dem utgår den skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter. Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton. Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting förmå.
Norn, pl. Nornir; jfr njörva, sätta samman, hopfästa, väfva. Urðr af verða, varda, impf. varð, pl. vurðum l. urðum, p. p. vurðinn, betyder således »den vordna», forntiden. Verðandi (icke Verandi) af verða, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är icke, emedan när den är, är den redan förbi. Skuld af skulu, skola, betyder »den som skall varda».
Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt, oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till åsarne (se [§ 7]), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).