Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta hänvisar på den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Fröja förblandas stundom, men behöfva det ej, ty den förra är åsadrottning, den senare vanadis. Frigg är moderskärleken, Fröja älskog.
Friggs tjenarinnor, som äro yttringar af hennes väsen, hvilket vi i dem närmare lära känna, äro följande. Fulla (fn. Fulla), fullhetens, öfverflödets gudinna, är en mö med utslaget hår och guldband om hufvudet. Hon kallas Friggs askmö, emedan hon gömmer de askar, i hvilka Frigg har sina gåfvor förvarade, som hon genom sin tjenarinna sänder ut öfver jorden. Lin (fn. Hlýn), är hjelpsamhetens gudinna, satt att vaka öfver de män, som Frigg vill hjelpa och skydda. Gnå (fn. Gná), tankens, förståndets gudinna, sändes af Frigg i ärenden till olika verldar. Hon har en häst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf. Snotra (fn. Snótra), vishetens och behagets gudinna, är förståndig och har vackra later. Vår (fn. Vör), edgångens, sanningens, vaksamhetens gudinna, hör de eder och förslag, som män och qvinnor ingå med hvarandra, samt hämnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda för henne. Lofn (fn. Lofn), en kärlekens gudinna, är god och mild att anropa samt har lofvat Odin och Frigg att befordra föreningen mellan de älskande, mot hvilkas förbindelse hinder ställa sig. Sjöfn (fn. Sjöfn), är ungdomskärlekens åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. Syn (fn. Syn), motbevisningens, rättegångens gudinna, bevakar dörren till gudasalen och tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting satt till värn för åsarnes saker.
Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. Gefion (fn. Gefjun), är den jungfruliga gudinnan, den första kärlekens åsynja, hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen, framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge ([§ 23]), och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). Eir (fn. Eir) är läkedomens gudinna. Mänglad (fn. Menglöð) är jorden i hela hennes härliga sommarprakt; således en uppenbarelse af Frigg.
Fulla, fullhet, af fullr, full. Hlýn af hlýja, värma, vederqvicka, skydda. Gna af knega(?), förmå. Hofvarpnir, hofkastaren, af varpa, kasta. Snótra; jfr snótr, förståndig, klok. Vör af adj. varr, vör, vart, försigtig, var, varsam. Lofn af lofa, lofva. Sjöfn; jfr sjafni, sinne, kärlek, älskare. Syn, syn, förnekande, afslag, vägran.
Gefjun; härledningen är dunkel; jfr gefa, gifva. Eir uttrycker skonsamhet, lindring, af eira, skona. Menglöð, glad och glimmande af smycken, af men, smycke, halsband, och glaðr, glöð, glatt, glad.
Rind (fn. Rindr) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden stelnade jorden. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale ([§ 19]), den starke krigaren, som skall hämnas Balders död.
Rindr härledes af rindi, ett stycke ouppodladt land.
Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin är icke blott naturens, utan äfven andens gud, som förmäler sig med det jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla sinnet, Rind det trotsiga sinnet.
Andra Odins hustrur äro Grid (fn. Griðr), Gunnlöd (fn. Gunnlöð) m. fl.
Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja, Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).