§ 17. Tor.
Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.
Tor (fn. Þórr) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste af Odins söner. Han är åskans samt den kroppsliga styrkans och maktens gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede, men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.
Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg. Hans natur är eld. Styrkans bälte, Megingjord (fn. Megingjarðr), omgifver hans länder; hammaren Mjöllne (fn. Mjöllnir) svingar han i sin hand och har järnhandskar att fatta honom med; han åker på en vagn med två bockar, från hvilkas tänder och hofvar gnistor utflyga, och den rodnande skyn gifver ett återsken af hans lågande blick. Det rike, hvaröfver han herskar, heter Trudheim (fn. Þruðheimr), och hans sal, Bilskirne (fn. Bilskirnir), har 540 golf (stockverk).
Þórr, smdr. af þonr eller þunr, betyder eg. dån, dön, dunder; fht. donar, forneng. þunor, þunder. Megingjarðr, kraftbälte, af megin, kraft, och gjarðr, bälte, gjord. Mjöllnir, eg. mjölnaren, som likt blixten krossar allt till mjöl. Þrúdheimr, styrkans, kraftens verld, af þrúðr, stark; äfven Þrúðvangar pl., af vangr, fält. Bilskirnir, glimt-klarnande, såsom blixten glimtvis uppflammande, af bil, glimt, ögonblick, och skirr, klar, skirna, klarna.
Tors kostbarheter äro tre: bältet Megingjord, som fördubblar hans styrka, när han spänner det på sig; den skaftkorte hammaren Mjöllne, hvilken alltid återvänder i Tors hand, när han blifvit kastad mot fienden; samt järnhandskarne, hvilka han behöfver för att fatta hammarskaftet. Tors bockar heta Tanngnyst (fn. Tanngnjóstr) och Tanngrisne (fn. Tanngrisnir); dessa draga honom i hans vagn, och derför kallas han Åka-Tor (fn. Öku-Þórr). Han kallas äfven Lorride (fn. Hlórriði), Ving-Tor (fn. Ving-Þórr) och såsom Åsgårds och Midgårds värn Veor (fn. Véorr). Hans tjenare äro Tjalfve (fn. Þjálfi) och dennes syster Röskva (jfr sid. [41]).
Efter Tor äro flere ställen uppkallade, såsom Torshälla, Torstuna, Torsång, Torsåker m. fl. Till hans minne eger vårt språk vidare Torsdagen, tordön och ordet åska, som är sammandraget af ås-ikja, ås-åka, d. ä. åsens åka, vagn eller åkning.
Tanngnjostr, tandgnistraren; Tanngrisnir, den som skär tänderna. Öku-Þórr, den åkande Tor, af aka, åka. Ving-Þórr; jfr sv. vinge, fn. vængr; ordet antyder åskvädrets flygt. Hlórriði, glöd- eller strålkastaren, af hlóa, låge, och riða för vriða, vrida, kasta, slunga. Véorr, invigaren, beskärmaren, försvararen, af véa, utvidgadt vigja, viga, helga, beskärma. Þjálfi, den uthållige, af þjálfa, tvinga till arbete. Röskva, af röskr, rask, stark.
Tors hustru heter Sif (fn. Sif), den hårfagra gudinnan, som prålar med gyllene lockars ymnighet, likasom fältet är smyckadt af gyllene ax. Hon kan anses för åkerbrukets gudinna, som endast trifves i fred och lugn.
Sif betyder frändskap, vänskap, frid, och är beslägtadt med säflig; jfr got. sibis, fredlig, sibja, fht. sibba, frändskap, forneng. sib, fred, enighet.