Loke hade en gång arglistigt afskurit Sifs hår. Tor hotade då att krossa alla ben i hans kropp, hvadan Loke måste lofva att ersätta skadan. Han for till dvergarne, Ivaldes söner, och dessa förfärdigade åt Sif nytt hår af guld, hvilket växte som annat hår. Sifs hår betecknar de gula sädesaxen; det är ett verk af dvergarne, d. v. s. sädesaxen frambringas af de i jorden dolda krafterna.

Tors söner. Tor har med en annan hustru Järnsaxa (fn. Járnsaxa) två söner, Mode (fn. Moði) och Magne (fn. Magni), hvilka öfverlefva verldens undergång och i den nya skapelsen skola föra hammaren Mjöllne.

Ull (fn. Ullr) är Sifs son och styfson till Tor. Han är den ypperste bågskytt och skidlöpare, har ett fagert utseende och en krigares skick, samt är god att åkalla i envig. Hans boning heter Ydalar (fn. Ýdalir). Han anses för vinterns gudom, motsatt Balder såsom sommargud.

Járnsaxa af járn, järn, och saxa, hugga, hacka i stycken. Móði, den modige, af moðr, mod. Magni, den starke, af magn, kraft, styrka. Ullr är (enligt Säve) det samma som got. vulþus, (med bortfallet v och lþ assimileradt till ll), fht. wuldar och forneng. valdor, ära, härlighet; gudens namn betyder således: den ärofulle, härlige. Ýdalir, idegrans dalar, af ýr, idegran, hvilket träslag helst nytjades till bågar.

Tors strider. Tor är Åsgårds och Midgårds skyddande gudomlighet, och derför utvecklar sig ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och människors fiender, jättarne.

Tor och Rungne. Jätten Rungne (fn. Hrungnir) hvars hufvud, hjerta och vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve. Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor. Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten, men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke, som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.

Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar det.

Hrúngnir, förmodligen af hrúga, rynka, lägga veck på veck, är det nakna, skrofliga fjället med sina tinnar. Mökkrkálfi af mökkr, dimma, tjocka, och kálfr, kalf; »kalf kallas ett mindre föremål i jämförelse med ett större».

Tor och Geirröd. Loke hade en gång låtit fånga sig af jätten Geirröd (fn. Geirröðr) samt, för att rädda sitt lif, måst lofva att skaffa Tor till hans gård, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt bälte och sina järnhandskar. Loke förmådde äfven Tor att företaga denna färd, samt gjorde honom sällskap, likasom ock Tjalfve. Under vägen tog Tor in hos en gyg, som hette Grid. Hon hade en gång vunnit Odins kärlek och blifvit moder till Vidar ([§ 19]); hon var derför vänligt sinnad mot åsarne. Grid gaf Tor underrättelse om Geirröd, att det var en hundvis och farlig jätte, och hon lånade honom sitt starkhetsbälte, sina järnhandskar och sin staf. När Tor derpå vadade öfver en flod, under det att Loke och Tjalfve höllo sig fast vid hans bälte, växte vattnet så högt, att det sköljde hans skuldror. Tor såg upp mot åmynningen och fick se i en klyfta Geirröds dotter Gjålp, som vållade att strömmen växte. Då tog han en stor sten och kastade efter henne och sade: »I mynning skall man å dämma.» Med det samma kom han till land och fick tag i en rönnbuske och steg sålunda upp ur ån. Deraf har talesättet kommit, att »rönn är Tors räddning.» Sedan Tor och hans ledsagare framkommit till Geirröd, fingo de härberge i ett gästhus, men det fans blott en stol, och derpå satte sig Tor. Han märkte då, att stolen under honom lyftes upp mot taket, och stack derför Grids staf upp mot bjälkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjönk ned igen, och då hördes ett starkt brak och stort jämmerskri. Under stolen hade suttit Geirröds bägge döttrar Gjålp (fn. Gjálp) och Greip (fn. Greip), och på bägge hade Tor brutit ryggen. Derpå lät Geirröd kalla Tor in i salen till lekar. Der brunno stora eldar, och när Tor kommit midt framför Geirröd, kastade denne en glödande järnkil på Tor; men Tor grep kilen med järnhandskarne och slungade honom efter Geirröd, som sprungit bakom en järnpelare för att skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirröd samt genom väggen och utanför långt ned i jorden.

Geirröðr af geir, spjut, udd, spetsigt föremål, och hröðr, jätte. Gjálp, brus, larm (böljornas). Greip, klyfta, grep.