Få eddadikter hafva så, som denna, genomträngt folket öfver hela norden. När Tor hvilar, d. v. s. när sommaren med sitt åskväder är förbi, larmar och rasar den lösta jättekraften i oväder och stormar; hon har röfvat Tors hammare, d. v. s. hon tror sig kunna efterhärma Tor. Men Tor far och hemtar sin hammare och bringar jättekraften till ro. Den i denna myt omtalade hufvudprydnaden, brudelin, är ännu i bruk på Island.
§ 18. Balder.
Balder (fn. Baldr) är son till Odin och Frigg. Han är så fager till utseende, att det lyser af honom. Han är ljusets gud, men han är icke blott naturens ljus, utan ock själens ljus, renheten, oskulden, godheten. Han är tillika den visaste och mildaste af åsarne, och hans domar äro oryggliga. Han är hela naturens, gudars och människors älskling. Hans boning är Breidablick (fn. Breiðablik), och der kan intet orent vara. Hans hustru heter Nanna (fn. Nanna), och hon älskade så högt sin man, att hennes hjerta brast, när han brändes å bål. Hon är blomstergudinnan, som med sin blomstermatta täcker jorden. Nanna är dotter af Nep (fn. Nepr).
Baldr är, enligt Säve, utan tvifvel befryndadt med got. balþs, djerf, båld; möjligen finnes dock urbetydelsen i det litauiska baltas, hvit, god. Enligt Petersen betyder Baldr den starke, den som bryter fram med kraft (om ljuset); jfr bella, ball, bryta fram med styrka, starkt framvälla. Breiðablik, den vidt utbredda glansen, af breiðr, bred, vid, och blik, blink, sken, glans. Nanna, den ständigt sysslande; jfr nenna, got. nanþjan, syssla med, hänvända sinnet åt, nännas. Nepr för hneppr = hnappr, blomsterknopp.
Balders död. Om Balders lif förtäljes blott litet, men deremot mycket om hans död. Så berättas, att Balder hade svåra drömmar, som bådade fara för hans lif. Då tager Frigg ed af alla ting på jorden, af alla djur, plantor, malmer, stenar, jord, eld och vatten, sjukdomar och gift, att de icke skulle skada Balder; endast den obetydliga telningen Mistelten underlåter hon att med ed binda. Åsarne förlusta sig nu med att kasta och skjuta på Balder; ingenting skadar honom, och det synes dem alla vara en stor heder. Loke kan ej lida det. Han hemtar mistelten, gifver honom åt den blinde Höd (se sid. [57]) samt öfvertalar denne att äfven bidraga till Balders ära. Höd kastar, och Balder störtar död ned. Stum fasa griper alla gudar, och de brista ut i häftig gråt. Odins son Härmod (se sid. [54]) erbjuder sig att rida ned i underjorden och gifva Häl lösepenning för Balder. Han stiger upp på Odins häst och rider skyndsamt å stad.
Emellertid föra åsarne den döde Balder till hans skepp Ringhorne (fn. Hringhorni) för att der förbränna liket; men skeppet går ej af stället, hvarför jättinnan Hyrrocken måste efterskickas. Hon fattar skeppet och skjuter det ut med ens, så att eld står ut deraf och jorden skälfver. Balders lik varder nu utburet på skeppet, der ett bål är tillredt. När hans maka Nanna ser det, brister hennes hjerta af sorg, och hon blir lagd hos sin man på bålet. Dit föras ock hans häst och ridtyg. Odin ditlägger äfven sin ring, och Tor viger bålet med sin hammare, innan det antändes. Alla åsar äro närvarande vid Balders likbrand, äfvensom ock många rimtursar och bergresar.
Härmod, som ridit till Häl att erbjuda lösepenning för Balder, fick der se sin broder sitta i högsätet hos de döde. Häl ville återgifva Balder, om alla ting i verlden, lefvande och döda, utan undantag, begrete honom. Balder ledsagade derpå Härmod ur salen och gaf honom ringen Dröpne att öfverlemna åt Odin såsom minne; Nanna sände Frigg en matta (slöja) med flere gåfvor, samt till Fulla en fingerring af guld. Derpå red Härmod åter till Asgård.
Nu sände åsarne budskap ut öfver hela verlden, att alla måtte gråta Balder ur Häls våld. Alla gjorde det: människor och djur, jord och stenar, träd och all malm, såsom man ännu ser dessa ting gråta, när de komma ur frost i värme. Men på hemvägen funno sändebuden en gyg vid namn Töck (fn. Þökk); hon vägrade att gråta, och så måste Balder förblifva hos Häl. Jätteqvinnan trodde man vara Loke.
Baldersmyten kan, likasom de andra, förklaras dels naturligen dels andligen. I förra afseendet är Balder ljuset, denna verldens ljus, som är det bästa af allt, hvitt och rent, och som af ingenting kan dödas utom af sin negation mörkret, den blinde Höd. Loke afundas det, d. v. s. det rena himmelska ljuset och eldens sken äro eviga fiender. Balder utför inga stora bedrifter, han lyser blott och strålar och är allas välsignelse. Han är herskare öfver den ljusa årstiden, och såsom sådan, såsom sommargud, motsatt Ull (sid. [38]), vinterns gud, hvarför han ock kallas Ulls frände. Men likasom Balder är det himmelska ljuset, är han ock själens ljus. Han är det ljus, hvars trenne strålbrytningar äro det sanna, goda och sköna. Han är sanningen, ty han är den visaste af åsarne och hans domar äro oryggliga; han är godheten, ty han är den mildaste af åsarne, oskuldsfull och ren som ljusets strålar; han är skönheten, ty han är så fager, att det lyser af honom, och ingenting är skönare än ljusets strålar. Balder dör i naturen, när skogen afklädes, blommorna vissna och vinterstormarne rasa; han dör i anden, när själen förmörkas och glömmer sitt himmelska ursprung. Balder vänder åter i naturen, när vårvindarne susa och näktergalen slår sina toner, och han återvänder i anden, när den fallna själen lyfter sig på nytt och stiger såsom en strålande alf på ljusets vingar mot himmelen. Då Balder är ljuset, så är hans boning Breidablik den vidt strålande glansen, som upptager hela rummet mellan himmelen och jorden. Nanna är blomstergudinnan, som alltid vänder sitt hulda anlete mot ljuset. Likasom Idun vaktar sina äpplen, så sysslar Nanna träget med sina blommor på äng och mark. Hennes hjerta brister af sorg, då Balder lägges på bålet; d. v. s. då ljusets gud dör, förgås äfven blomsterverlden. Till Nannas sällskap höra gudinnorna Ilm (fn. Ilmr, doft) och Njörun (fn. Njörunn, den bindande, flätande). (Jfr Petersen, sid. 225 o. f.)
Den sköna Baldersmyten hänvisar, på samma gång han är en symbolisk framställning af årstidernas omvexling, tillika på verldens undergång såsom en följd af godhetens och rättvisans död i verlden. Men ehuru Balders död sålunda är förebudet till verldens undergång, följer denna dock ej omedelbart derpå. Jordens fruktbarhet och blomsterskrud skola icke strax försvinna ur verlden; derför sänder Balder Dröpne, fruktbarhetens ring, och Nanna sin blomstermatta tillbaka till öfverjorden. Naturens död under den mörka årstiden och uppvaknande till nytt lif under den ljusa är det sig oupphörligen förnyande förespelet till verldsaltets undergång och förnyelse (jfr Lüning, sid. 66).