Viðarr, af viðr, skog.
Vidar betecknar naturens oförgängliga kraft, framstäld såsom den ofantliga, oförstörbara urskogen, hvarest människofjät aldrig gick och intet mänskligt ljud höres. Der herskar tystnaden, och derför kallas Vidar med rätta den tyste åsen. Han öfverlefver Ragnarök, ty naturkraften är oförgänglig; eljes kunde ingen förnyelse, ingen utveckling ega rum. Jfr Nanna.
Vale (fn. Vali) är en son af Odin och Rind (sid. [35]). Han är den starke krigaren, valplatsens herre, som på Höd hämnas Balders död och blifver hans bane. Likasom Vidar öfverlefver äfven han verldens undergång.
Vali, valplatsens herre eller den som väljer dem, som skola falla, af valr, val, urval; jfr Valhall, Valfader.
Likasom Balders död genom den blinde Höd betecknar mörkrets seger öfver ljuset, vintermörkrets öfver sommarens ljus, så betecknar Vales hämd den ljusare årstidens inbrott efter vintermörkret.
§ 20. Odin, såsom krigets gud, Valhall.
Krigets upphof skildras sålunda i Völuspá. Valan minnes den striden först i verlden, när å svärds udd Gullveig (fn. Gullveig) lades och de henne brände i den höges salar. De tre gånger brände den tre gånger födda, tidt och ofta, och likväl hon ännu lefver. Då gingo å rådstolar makterna alla, de höghelige gudar, och höllo rådslag, om åsarne skulle ogerningen straffa eller alla gudar försoning mottaga. Brutet blef åsaborgens värn, och stridspående vaner kunde öfver slätterna fara. Odin kastade sitt spjut bland folket, och det var det första folkdråp i verlden. Härmed var tecken till kriget gifvet. Såsom krigets gud kallas Odin Ropt (fn. Hroptr).
Gullveig, guldström, gulddryck, af gull, guld, och veig, stark dryck. Hroptr; se sid. [30].
Denna myts förklaring är enkel. Gullveig är en personifikation af guldet, och hennes tredubbla dråp är guldets luttring i elden och dess förarbetande. Då hon kom ut bland folket, åstadkom hon strid, ty hon förtrollade alla. De kallade henne Heid (fn. Heiðr), den klara, glänsande; hennes makt på sinnet var stor, och i synnerhet väckte hon de ondas lystnad (Völuspá, str. 25). Gudarne rådslågo, men Odin visste ju hvad som måste ske; han kastade derför sitt spjut och gaf derigenom tecken till striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle följa med deras välgerningar, utbredde sig öfver landet. Oskuldens ålder och dess frid upphörde genom vinningslystnad och girighet. Det är krigets källa. Likasom åsarnes guldålder upphörde, då de tre mör kommo till dem ([§ 5]), och det var slut med den stilla enformigheten, då de begynte verka och skapa; så gick det nu med vanerne, och så var det nu ock slut med människornas guldålder, då Gullveig yttrade sin makt öfver dem och de började att verka på sitt vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen, sid. 178).
Guldtörsten var således en orsak till kriget; det säger oss myten, det bekräftar hjeltelifvet. Men icke guldtörst allena, utan äfven äregirighet och qvinnokärlek äro orsaker till kriget; det säger oss äfven hjeltelifvet, och en annan myt bekräftar det. Denna myt är berättelsen om Hild (fn. Hildr), som finnes i åtskilliga sagor, hvilka alla äro mytiska, änskönt de bära en historisk drägt.