Hildr f., krig.
Myten är i korthet denna. Loke stjäl från Fröja halskedjan Brising (sid. [67]), och lemnar den åt Odin. För att återfå kedjan måste Fröja, i öfverensstämmelse med Odins uppstälda vilkor, uppväcka ett krig mellan två mäktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Högne hade en dotter, Hild, som bortröfvades af konung Hedin. Högne förföljer Hedin och träffar honom på Hå-ö (nu Hoy), der de kämpa till gudarnes skymning, i det att Hild hvarje natt åter uppväcker de fallne.
Valhall (fn. Vallhöll) heter den guldstrålande sal, hvilken höjer sig i Gladsheim, den femte himmelsboningen. Dit komma efter döden alla, som falla i strid, och der herskar Odin som Valfader (fn. Valföðr). Med spjutskaft är huset bjälkadt, med sköldar salen täckt, med brynjor bänkarne strödda. Till kännetecken hänger en ulf vestan för dörren, och deröfver sväfvar en örn. Af blixtrande svärd upplyses salen, och om hans storlek kan man göra sig en föreställning, då man får höra, att der äro 540 dörrar och att 800 hjeltar på en gång kunna gå ut genom hvarje dörr. Utanför Valhall sträcker sig den strålande lunden Glase (fn. Glasir); allt hans löf är det röda guld. Borgen har sitt hägn, och Valgrind heter den port, genom hvilken man kommer in deri.
Valhöllr, af valr, val, urval, de utvalde hjeltarne, och höll, hall (eg. rummet mellan husets båda pelarrader), sal, borg. Valföðr kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne; se sid. [30].
Enhärjar (fn. Einherjar) kallas de hjeltar, som äro hos Odin i Valhall. Härligt är deras lif. Hvarje morgon härkläda de sig, gå ut på gården och kämpa, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. När det lider åt dagvardstid, stå de åter upp, rida hem till Valhall och sätta sig till drycks. Deras mat är fläsket af galten Särimne (fn. Sæhrimnir), som hvarje dag kokas af kocken Andrimne (fn. Andhrimnir) i kitteln Eldrimne (fn. Eldhrimnir) och om aftonen är åter hel. Deras dryck är mjöd, som i outtömlig myckenhet flyter ur spenarne på geten Heidrun (fn. Heiðrun).
Einheri, pl. -ar, den utmärkte krigaren, af ein, en, och herja, kriga, härja. Sæhrimnir, Andhrimnir, Eldhrimnir af hrimnir, den som åstadkommer hrim, rimfrost, den finaste öfvergången från flytande till fast form, samt sær, sjö, vatten, önd, ande, luft, eldr, eld. Heiðrun, den klara strömmen, af heidr, klar.
Enhärjarnes mat frambragtes af vatten, luft och eld. Grundämnet är (likasom i Ambrosia) vattnet, som kokas vid elden, som näres af luften. Drycken, som flyter ur Heidruns spenar, är den klara ström, som utrinner från himmelens högsta trakter, den rena eterfloden (jfr Petersen, sid. 189).
Valkyrior (fn. Valkyrjur) kallas de unga och sköna mör, Odins tjenarinnor, hvilka han såsom krigets gud utsänder i stridens tummel att leda dess gång och ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall. Här uppvakta de Odin och enhärjarne vid dryckeslaget, samt hafva vård om bordsbonaden, dryckeskaren och dylikt.
Det gifves också, såsom af hjeltesångerna framgår, andra valkyrior halft himmelska, halft jordiska, åt hvilka Odin förlänar en högre hjeltekraft, så att de dels segrande deltaga i männens strider, dels såsom väsen af högre art sväfva öfver slagfältet, afgöra striden och beskydda de utvalda hjeltarne. Dessa kunna äfven förena sig med sina hjeltar i kärlek och blifva då som andra qvinnor utan att dock helt och hållet förgäta sin tidigare, högre lifsform.
Valkyrja, pl. -ur, den som utväljer de hjeltar, som skola falla, af valr (se ofvan) och kjósa, kaus pl. kurum, kora, välja.