Frö eller Frej (fn. Freyr) är årsväxtens och fruktbarhetens gud. Han är den härligaste bland åsarne, råder för regn och solsken samt jordens gröda, och är god att åkalla för fruktbart år och fred. Han råder ock för människors lycka med gods. Han herskar öfver Alfheim, som gudarne i tidens begynnelse gåfvo honom i tandgåfva ([§ 9]), och der färdas han som kung mellan de idoga alfvarne och frambringar växtlighet på jorden. Han rider på galten Gullborst (fn. Gullinbusti), hvars borst lysa i den mörka natten, samt eger dessutom skeppet Skidbladne (fn. Skiðblaðnir), som alltid har förlig vind. Hans hustru är den sköna gygen Gärd (fn. Gerðr), och hans tjenare heter Skirne (fn. Skirnir).

Freyr, got. frauja, fht. fró, herre, herskare. Gullinbusti af gullin, gyllen, och bursti (busti), försedd med borst, af burst, borst på djur. Skiðblaðnir af skið, skida (att åka på), och blað, blad, årblad; således: ett skepp, som far undan likasom en skidlöpare. Gerðr, det omgärdade såningsfältet, af gerða, gärda; eller »den omgärdande, beskyddande» eller »gårdsfrun» af garði, gård. Skirnir, den som far med de luften renande solstrålarne, af skira, rena, skira.

Såsom årsväxtens och fruktbarhetens gud är Frö äfven en solgud, d. v. s. herre öfver solstrålen, som är det svärd han svingar, en herskare öfver ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex. Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!

Frö och Gärd. Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd. Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene äpplen och ringen Dröpne (sid. [30] och [54]). »Aldrig skola», sade hon, »Frö och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.

Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden Barre (fn. Barri af bar, knopp, grodd).

Fröja (fn. Freyja) är kärlekens och skönhetens gudinna samt näst Frigg den yppersta af åsynjorna. Hon finner behag i älskogssång och är god att åkalla i kärleksvärf. Hennes boning heter Folkvang (fn. Fólkvangr), hvilken har en stor och rymlig sal, Sessrymne (fn. Sessrymnir). När hon far till strid, tillfaller hälften af de fallne henne, hälften Odin, och hos henne samlas de älskande, som varit hvarandra trogna i döden. Hon eger halskedjan Brising (fn. Brísingamen) och en falkhamn samt åker i en vagn, som drages af två kattor.

Fröja gifte sig med en man, som hette Od (fn. Oðr). Deras dotter Noss (fn. Hnoss) är så fager, att allt hvad fagert och kosteligt är uppkallas efter henne. Äfven säges Gerseme (fn. Gersemi) vara deras dotter. Od drog långt bort, och deröfver gråter Fröja tårar af guld samt drager under olika namn omkring bland okända folk för att leta efter sin make.

Freyja, fem. af Freyr, betyder fru, gmsv. fruva, fruga; deraf husfröja, husfru, sedermera förvandladt till hustru. Fólkvangr, folkens vång, äng, mark. Sessrymnir, den sätesrymliga, af sess, säte, och rýma, rymma, upptaga en viss rymd. Brisingamen, Brisingarnes (en dvergslägts) kedja; eller kan Brising (enligt Säve) betyda »det sammanvridna»; jfr gotl. brisugur, vresig, bris, bröstkörtel på kalf, kalfbress; men, halskedja, halsband. Óðr; se Oðrærir, sid. [63]. Hnoss, klenod. Gersemi, kostbarhet, klenod.

Vanadis (fn. Vanadis), vanernes gudinna, kallas Fröja såsom dotter af vanen Njord. Hon har också flere andra namn, af hvilka Mardöll (af mar, haf), »den på hafvet dallrande, gungande», synes hänvisa på en märklig öfverensstämmelse med grekernas Afrodite (Säve). Hon kallas ock »den gråtfagra gudinnan», emedan de tårar, som hon fäller öfver förlusten af sin make, äro det röda guld. Fröja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty hjeltens sinne har två hufvudlidelser, strid och qvinnokärlek, och de älskande tillhöra henne. Salen Sessrymne är stor och har många säten, ty kärleken är tillgänglig för alla. Brisingasmycket betecknar skönheten i kärleksgudinnans väsen, och hennes man Od kärlekens berusande makt; hennes saknad och tårar öfver den förlorade maken uttrycka kärlekens längtan och gråt. Hennes kattor äro bilder af smeksamhet och hetsig kärlek. Till Fröja kunna hänföras lika väl som till Frigg åsynjorna Snotra (behaget), Sjofn och Lofn (jfr [§ 15]).

§ 23. Hafvets personligheter.