Vanerne i allmänhet och Njord i synnerhet äro det milda, välgörande hafvets gudomligheter ([§ 11]). Öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder, äro Öge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhöra jätteverlden.
Öge (fn. Oegir) herskar öfver det vilda, upprörda, mera aflägsna hafvet, der fiske och seglats ej väl kunna trifvas, den stora oceanen, hvilken likväl ännu icke är helt och hållet otillgänglig för gudars och människors verksamhet. Deraf kommer Öges dubbla natur: han är en jätte, men har likväl fredligt samqväm med gudarne. I hans sal, som upplyses af skinande guld, bärs den skummande drycken omkring af sig sjelf.
Öges hustru Rån (fn. Rán) har ett nät, hvarmed hon söker fånga dem, som färdas på sjön, och de, som omkomma deri, föreställas komma till henne. Öges döttrar, böljorna, hafva bleka lockar och hvita slöjor, äro sällan blida mot män, vagga i vinden och fara omkring i hafsbränningens skär, men leka sällan i lugn.
Oegir, den förskräcklige, af oegja, förskräcka. Rán, rån, plundring, rof.
Öge förblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten förekommande Lä ([§ 6]). Förhållandet mellan Öge och Njord är det samma som mellan grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom jordens gränser (Petersen).
Öges gästabud (fn. Oegisdrekka). Öge kom en gång till Åsgård och hedrades af gudarne med ett präktigt gästabud i deras lysande salar. Han satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och för honom berättade många af åsarnes bragder. Öge blef upprymd och inbjöd i sin ordning gudarne till ett gästabud hos sig. Emellertid saknade Öge en kittel, tillräckligt stor för att deri brygga mjöd åt alla gästerna, men denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, åtföljd af Ty, från Hyme hemtade en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu föranstaltades gästabudet, och åsar och alfvar församlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett präktigt gille. Der var lysande guld i stället för eldsljus och ölet skänkte sig sjelft, och man prisade mycket Öges tjenare Fimafäng och Älde. Strängt fredlyst var detta ställe. Icke dess mindre dödade Loke, som objuden infann sig vid gillet, Fimafäng, då denne vägrade honom inträde i gästabudssalen. Då lyfte gudarne sina sköldar och lupo med anskri mot Loke samt drefvo honom till skogen; men sjelfva återvände de till gästabudet. Loke vände emellertid också tillbaka, trädde in i salen och uppmanade gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affärdar honom, sägande, att åsarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. Då for Loke ut i ohöfviskt tal och hånande ord mot alla gudar och gudinnor. Sjelfva Tor, som slutligen kommer, får höra smädeord, derför att han en gång tagit sig nattläger i jätten Skrymes handske (sid. [41]) och för det han kastat bort sin hammare vid det fåfänga försöket att meta upp Midgårdsormen. Men sedan Loke sålunda retat Tor, vågade han icke längre stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frånangers fors under skepnad af en lax. Der togo åsarne honom slutligen och öfverlemnade honom åt ett välförtjent straff (se sid. [75]).
Hyme (fn. Hýmir) är herskare öfver det vida, öde Ishafvet, inom hvars område ingen utom Tor kan intränga. Då åsarne skulle gästa Öge och denne icke hade en tillräckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en ännu större från Hyme (sid. [47]).
Hit hör äfven den mot gudar och människor fiendtliga Midgårdsormen ([§ 24]).
Hýmir af húm, skymning.
Att kittelns hemtande från Hyme betecknar det af vintern fjättrade hafvets frigörande, är förut (sid. [48]) anmärkt.