Mime (fn. Mimir) är herskare öfver hafvets egentliga urkälla, och såsom sådan står han bakom både Njord, Öge och Hyme. Mimes brunn är under den rot af verldsträdet, som går till rimtursarne, och i den samma äro fördolda vishet och förstånd ([§ 14]). Odin kom dit och bad om en dryck, men erhöll honom icke förr, än han satt sitt ena öga i pant (se sid. [26] och [32]).

Mimir, erinring, minne; jfr lat. memor.

Då åsar och vaner slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, gåfvo åsarne åt vanerne Höne, hvilken blef deras höfding, samt sände med honom den vise Mime, som gaf Höne alla goda råd. Men när Höne var på ting och Mime ej i närheten, då kunde Höne intet råda, hvarför vanerne misstänkte, att åsarne bedragit dem i mannaskiftet. De togo då Mime och dödade honom samt sände hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med örter, qvad galder deröfver och trollade så, att det talade med honom och sade honom många fördolda ting (jfr sid. [32]).

Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag, som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse; hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).

§ 24. Loke och hans slägt.

Loke (fn. Loki) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, det ondas gud. Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under namn af Lodur eller Lopt ([§ 7]) deltager han i människans skapelse och gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.

Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans fader var jätten Farböte (fn. Far-* *bauti) och hans moder Löfö (fn. Laufey) eller Nål (fn. Nál). Hans bröder äro Byleist (fn. Býleistr) och Hälblinde (fn. Helblindi).

Loki är enligt någras uppfattning = logi, eldslåge; enligt andras är Loke = lockaren, förföraren: andra åter härleda namnet af verbet lúka, ända, tillsluta, igenlycka, och skalle det då betyda antingen »den slutne, inbundne» eller »den slutande, gudamaktens ände». Farbauti, den som drifver skeppet, vind, af far, skepp, och bauta, slå, stöta. Laufey, Löf-ö, af lauf, löf, och ey, ö. Nál, nål. Byleistr af býr, bebodd ort, stad, och leysa, upplösa. Helblindi, den dödligt bländande, af hel, död, och blinda, blända.

Att de gamle vid Loke närmast och ofta tänkt på elden är uppenbart. Likasom jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter, likaså har elden sina former: han är himmelsk, förbunden (såsom Lodur) med Odin, jordisk som en Fänresulf, underjordisk som den fjättrade Loke. Också antyda namnen på Lokes slägt föreställningen om honom såsom elden: Farböte, som slår skeppet, är vinden; Löfö eller Nål är det bränbara trädet, löfvet eller barret på träden; Byleist ock Hälblinde kunna beteckna den förtärande flamman. Men detta är blott en sida i Lokes väsen; hans natur, såsom en hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han är det onda öfver hufvud, det förderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den sedliga verlden. Så har han ock bibehållit sig i folktron: han är den onde, djäfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen är ett med Odin, framträder han dock, i följd af sin onda utveckling, tillika såsom af en annan stam (jfr hans föräldrar och bröder).

Loke griper öfverallt in i åsarnes lif, förderfvande eller hjelpande. Märk myterna: Tors tåg till Jättehem, Sifs hår, Iduns bortröfvande, Brisingskedjans stöld, samt den största ogerningen, Balders död, m. fl.