Källor för nordiska mytologien äro: Sämunds Edda (fn. Sæmundar-Edda, den äldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller prosaiska) samt sagor och senare folktro.
I.
Skapelsen. Verlden.
A. Skapelsen.
§ 1. Begynnelsen.
Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, Ginnungagap. På dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: Nifelheim (forn-nord. Niflheimr) i norr, dimmans och köldens verld, samt Muspell (fn. Múspell) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen Hvärgälme (fn. Hvergelmir), från hvilken utströmmade tolf floder, Elivågor (fn. Élivágar). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter Surt (fn. Surtr) med ett brinnande svärd och vaktar.
Ginnungagap[[2]] af gina, gapa; jfr. adj. ginn, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. Niflheimr af nifl (jfr t. nebel), dimma, och heimr, verld, hem. Múspell, fht. Múspilli, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till spilla, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. Hvergelmir, »kittelbrusare», af hverr, kittel, och gelmir af galm, larm, brus (ej i st. för gemlir af gamall, gammal). Élivág, pl. -ar, stormflod, af él, stormby, orkan. Surtr, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. sort); namnet har två former: Surtr och Surti.
Jfr grekernas Kaos. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i ljuset, äro skinande och blanka.
§ 2. Yme. Rimtursar.
Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen, smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände, vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans kropp) Yme (fn. Ymir). Från denne, urjätten, härstammar den onda jätteslägten Rimtursar (fn. Hrimþursar); ty när Yme sof, föll han i svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader Örgälme (fn. Aurgelmir). Hans son är Trudgälme (fn. Þrúðgelmir) och dennes son Bergälme (fn. Bergelmir).