Ymir, den larmande, stönande, af ymja, gifva ett doft ljud ifrån sig, larma. Hrimþursar, frostjättar, af hrim, rimfrost, och þurs eller þuss, jätte, troll. Aurgelmir af aurr, gytja, lera, det fasta grundämnet, samt gelmir (se [§ 1]). Þrúðgelmir af þrúðr, stark, fast. Bergelmir för Berg-gelmir af berg, klippa, berg.
»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).
§ 3. Gudarnes skapande.
Då isen smälte, uppstod äfven kon Ödhumla (fn. Auðhumla), från hvars spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår, nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette Bure (fn. Buri), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en son, som hette Bur (fn. Burr, Börr). Bur fick till hustru en qvinna vid namn Bästla (fn. Bestla), dotter till jätten Böltorn (fn. Bölþorn), och födde med henne tre söner, Odin (fn. Oðinn), Vile (fn. Vili) och Vi (fn. Vé), hvilka voro de förste gudar.
Auðhumla är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj. auðr, öde, som af subst. auðr, rikedom, eller af prefixet auð-, lätt; humla af hum, skymning. Buri, den aflande, Burr, den aflade, fadern och sonen, af bera, bära, föda. Bestla måhända af bestr, bäst; Burr förband sig med det bästa af den låga materien (?). Bölþorn eller Bölþorr (Bölþurs?) af böl, elände; således: Olyckstörne eller olycksjätte — det dåliga. Oðinn; se [§ 12]. Vili är det nysvenska vilje. Vé (Vi) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi, Odensvi m. fl.
Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien, och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft, men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I Odin, Vile och Vi hafva vi tanken, viljan och det heliga band, som måste förena dem för att frambringa det goda.
§ 4. Himmelens och jordens skapelse.
Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, Östre (fn. Austri), Vestre (fn. Vestri), Nordre (fn. Norðri) och Södre (fn. Suðri).
Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således Jättehem (fn. Jötunheimr) eller Utgård (fn. Útgarðr). Innanföre bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill Ymes ögonbryn. De kallade borgen Midgård (fn. Miðgarðr), och denna var för människorna bestämd till boning.
Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se [§ 1]) och hans hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och från honom härstammar den nya jätteslägten.