Útgarðr, den ytterst bebodda trakten af út, ut, ute, utom, och garðr, hägnad, gård, boning. Miðgarðr, mellanboning, af miðr, mellerst. Genom Ymes dråp uppkommer Storfloden, t. Sinnfluth; sinn = fornnord. si, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt Syndaflod.
Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås, på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt. Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret (Petersen, sid. 56).
§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.
Himlakropparne uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag och årsräkning. Mundilföre (fn. Mundilfoeri) hette en man, hvilken hade en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen Måne (fn. Máni) och dottern Sol (fn. Sól). Gudarne, som vredgades öfver detta öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells eldgnistor. Dessa hästar heta Årvak (fn. Árvakr) och Allsvinn (fn. Alsvinnr l. Alsviðr). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld Svalin (fn. Svalinn), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): Skall (fn. Sköll), som vill gripa solen, och Hate (fn. Hati), som vill taga månen. Dessa ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas Månagarm (fn. Mánagarmr) och lefver af människors lik, den värste.
Mundilfoeri härledes vanligen af möndull, axel, och foera, föra, bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring hans axel». Árvakr, tidigt vaken, vaksam, af ár, ss. adv. tidigt, och vaka, vaka. Alsvinnr eller Alsviðr, mycket snabb, hurtig; den urspr. betydelsen af svinnr är snar, n. svind, t. geschwind. Svalinn af svalr, sval. Sköll, den jagande, af skella, jaga. Hati, hataren, af hatr, hat. Mánagarmr, månhunden, af máni, måne, och garmr, hund.
Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska »solvarg» betyder en bisol.
Årstiderna äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter Svåsud (fn. Svásuðr) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter hans namn. Vinterns fader heter Vindsval (fn. Vindsvalr) eller Vindlone (fn. Vindloni), son af Våsad (fn. Vásaðr). Denna slägt är barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.
Svásuðr af sváss, söt, liflig. Vindsvalr, vindkall; Vindloni, vindbringare. Vásaðr, den som bringar tö, af váss, fuktighet.
Natt (fn. Nótt) är af jätteslägt och mörk som hennes fader Nörfve (fn. Nörfi). Hon var tre gånger gift: först med Nagelfare (fn. Naglfari), med hvilken hon hade sonen Ud (fn. Udr), derefter med Andre (fn. Annar), med hvilken hon hade dottern Jord (fn. Jörð), och sist med Dälling (fn. Dellingr), med hvilken hon hade sonen Dag (fn. Dagr), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen Rimfaxe (fn. Hrimfaxi), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag far med hästen Skinfaxe (fn. Skinfaxi), hvars man upplyser luft och jord.
Nörfi eller Narfi; jfr t. nare, narbe, ärr. Naglfari, Udr (= Auðr, rikedom?), Dellingr äro till sin härledning osäkra. Hrimfaxi, som har rim-manke, och Skinfaxi, som har skinande manke, af faxi, manke.