KAP. XVII.
Strategen Adrian Stråvall.
Adrian Stråvall drömde.
— — — Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla kvarteren i Pauli: Skedbladet, Metmasken, Hästmanen, Änkemannen och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans. De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade svarta glober där ögonen skulle komma fram.
... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne. Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe, men nu var hon borta igen ...
När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon upplysning om hans vistelseort.
Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En väggklocka över bädden visade på tio.
— Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna silkespyjamas, sade hans husfröken.
— Varför det då, jag kunde ju få spanskan.
— Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt på sig om natten.
— Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.