— Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra ...
Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer applåderade medan han instämde av hela sin själ.
Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist uppträdde en kvinna.
— Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ... och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...
Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.
Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och därvid stannade saken.
Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.
När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende. Han knöt händerna.
Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det, skulle han förlåta sig själv.
Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...