— Och du som säger att man inte skall prata i affärer. Jag har just inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.
Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens drömdager.
Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.
— Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit rena spekulationsaffärer, Harriet.
— Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.
— Ånej, det är det inte. Men du vet ju varför jag började. Jag skulle aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.
— Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade, om det var min vilja, och sedan ändrade du det till mening.
Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.
— Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.
Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på sin plats.