Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan genom en tambur, som numera användes till garderob.
— Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.
På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.
— Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.
Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det han som kämpade med döden.
Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet, vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare färger.
Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...
Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.
Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.
Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta, hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar visat en bestämd köld mot Wiepes.