Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska, sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden utslungade för att en gång råkas.
De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.
— Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade han.
— Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.
När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:
— Om jag dör, vill du då lova mig en sak?
— Och det är ...
— ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så, syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte Hervor — genom sin passiva aktivitet — och jag som var stark offrade mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.
— Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.
Hon sökte kyla hans heta panna med is.