— Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.
Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det fanns något.
— Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla i handen, som vänder på sig, när man hälsar ... nej, man hälsar inte Molok, man böjer sig i vördnad ...
Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen som passerats, och han var räddad åt livet.
När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle heta Anatema och vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter av samhället.
Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift, eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att Stråvall vore ett undantag — vilket han dess bättre var — eller om han sade, att Stråvall vore den ende av detta slag — vilket han icke var — så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...
När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.
Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja, innan den återkommer.
Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar kastats omkull.