Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...
När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne herre in att vara oanträffbar.
Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.
— Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.
— Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den gamla.
Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande hosta nästan skrämde honom. Han gav henne ett par kronor och lyfte på hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.
— Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.
Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde behöva pengarna.
— Jo, varför inte, sade Folke och gick.
Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att något då var alldeles för galet.