Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.
Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg hon misstroget upp mot lampan i taket — det elektriska hade aldrig riktigt vunnit hennes förtroende — och så satte hon bort sin kruka och spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat ... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en brödkant som legat i blöt på en tallrik.
Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet — eftersom knappen gått sin kos — och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor, pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer, där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes »granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:
»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst ...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en medalj i blått och gult band.
På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka, som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.
Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för »inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar, när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa, sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när hon »hade plats».
Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan 5 funnos — för så vitt man visste — icke några barn. Och den dag skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i Stråvalls hus.
Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne Adrian Stråvalls liv — han var och förblev för hennes tanke ingenting annat än Stråvallspojken — och sedan hon en gång funnit sin stora bibel vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats anvisad av de förunderliga orden:
”En är ensam och icke sjelf annar och baswer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätt af rikedomar ...”
De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas — just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet Stråvall —. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers: