— Det var ytterst älskvärt.
Folke satte blickarna i mannen, fast och skoningslöst.
— Ni hade tilläventyrs hört av Wiepes, att min fästmö var död.
Stråvall vred sig som en mask på kroken.
— Ingenjörn har sorg, jag ser det, ja, jag ber att få beklaga.
Folke hade ett drastiskt svar på tungan, men han kunde inte hjälpa att han i detta ögonblick tyckte synd om mannen. Det var så tydligt att han ljög, och det var också ganska klart för Folke, att om Stråvall verkligen tänkt meddela, att bostaden stod till hans disposition, så skulle han ha gjort detta, eftersom han fått veta att Hervor var död. Men att han inte ringt berodde på feghet. Stråvall hade icke vågat göra det hycklande anbudet. Han hade icke trott sig om att spela okunnig om Hervors död.
Detta var Folkes hastiga reflexion. Han kände icke till, att Stråvall långt före Hervors död beslutit sig för att på billiga villkor lämna honom lägenheten. Stråvall hade nämligen av Harriet Wiepe fått veta, att den dam han sett i Gunnars sällskap var Folkes syster.
Men från Folkes synpunkt måste Stråvall förstå, att han var genomskådad, och han höll honom tillräckligt intelligent för att själv inse vad han gjorde för en figur i Folkes ögon. Därför reste han sig upp och tog ett steg mot Stråvall med orden:
— Ja, frågan har alltså förfallit, men ni bör ju själv kunna begripa, hur jag bedömer edra ständiga uppskov med avgörandet. Det är ju fullt mänskligt att tänka som så, att om vi tidigare fått lägenheten, gift oss och flyttat in, så skulle kanske förhållandena varit annorlunda.
Stråvall blev en nyans blekare, när han svarade: