— Kanske det får vara något tilltugg?
Gehnfeldt svarade inte på frågan.
— Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.
— Ja, godsägarn, det vet man nog.
— Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.
— Nej, man får allt vara ödmjuk ...
— Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio kronor. Ge henne det och bed henne gå.
Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte upp den.
— Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv gjorde upp med henne.
Det var tyst en stund.