Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av honom rycktes undan.
Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt och gladt inunder.
Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det, innan Ingrids sannolika vrede dämpats.
Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta. Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de senaste dagarnas funderingar:
Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans åt sin förmögenhet.
Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt den från vilken han utgått:
Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen av att vara en vän hos Wiepes.
Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad att få tala med Harriet.
— Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.
— Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.