Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste absolut hålla mig undan alla smittoförare.
— Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men Gunnar ... Vill du vänta i telefon.
Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade nästan viskande:
— Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt ... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...
— Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.
— Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast ut till Djurgårdsbron.
— Jag kommer.
Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom där.
— Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.