Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över Gunnars sjukdom.
Stråvall hostade ett par gånger.
Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat för mycket på sista tiden.
— Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket, så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.
Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.
— Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att ...
Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några hundra tusen kronor ...
... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner — fortsatte hon — har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag. Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...
Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en förfärlig tyngd att hålla, det uppe.
Harriet fortsatte: