— Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folke något om att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.
Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn, när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.
— Och nu i dag, sade Harriet — sedan Stråvall hämtat sig efter hostattacken — bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis på dig?
Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:
— Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot anbudet, rev jag sönder båda reverserna.
— Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig brukat skriva reverser.
— Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för mig.
— Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ... Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha fått en skev uppfattning ...
Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot Blockhusudden.
— Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.