Han sökte fånga henne, men hon gled undan.
— Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...
Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.
Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne. Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.
Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.
Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt fram, släppte henne icke.
— Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början medveten om det hela.
Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att forma orden.
När de gått en stund, sade hon:
— Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du ville dölja något med det.