— Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att inte göra det.
Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.
— Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.
Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett stort leende kranium.
— Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...
— Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle återstoden vara till?
Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.
— Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.
— Jag skall tala med Gunnar om saken.
En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.