Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i den.
— Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin bil och ... Ingrid ...
— Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?
— Nej jag kanske såg fel.
— Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn så du blir dig själv igen.
— Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...
När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...
Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.
KAP. XXIII.
Starka makter.
Det är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet. Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur man skulle bära sorgen.