Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.
Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.
Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade kring den punkt, där insnittet gjorts.
Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare. Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och sagt honom:
— Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.
Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå, att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.
Något hade dessutom förbluffat Ingrid.
Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om Gunnar, och Folke hade sagt:
— När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.
Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in i sitt rum, där hon gråtit länge.