Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:
— Tack, Folke, för det du sade nyss ...
Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än i det vardagliga.
Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara bärande.
En sådan idé var Adrian Stråvall.
Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning som följer och som föregår dödens besök.
Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara en närmare vän till henne eller till familjen.
— Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och ... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.
Harriet hade opponerat sig.
— Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar, som skulle ändra uppfattningen. Dom säger att Jeppe super, men dom säger inte varför Jeppe super, kom det ihåg.