— Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför inte sagt att den är riktig.
— Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.
Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.
Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala med Gunnar.
— Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.
— Tala du kära syster, sade Gunnar.
Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.
— Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig, att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet. Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv. Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl ändå inte gå.
Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.
— Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.