— Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.
Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.
— Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.
Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.
Den chansen ville hon ge honom i varje fall.
På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.
— Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det lovar du, Folke, sade han.
Folke gav honom handen på det.
— Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för längesedan.
— Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten spjuver i blicken.