Men han tog genast upp ett annat ämne:
— Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är egentligen för Ingrids skull.
Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.
— Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och hämta papperen i kväll.
Folke höll löftet.
Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till Rusthållaregatan 5.
Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte försynen givit honom hämnd på Stråvall.
Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst skulle användas till välgörenhet.
Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för Harriet som sitt ärvda kapital.
Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala system. Det gällde att på papperet lägga ut ett recept mot sådana affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men receptet låg inte på bordet.