KAP. XXIV.
»Tillfällets kvinna.»
När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet vid en ny idé:
Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?
En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så rentav grandiost!
Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.
Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.
Verkligen!
Gehnfeldt svarade själv.
— Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.
— Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...