— Valuta?
— Valuta, ja det vill säga ...
— Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check ... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.
— Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?
— Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...
— Tydligen.
Gehnfeldt njöt.
— Men det var ju ditt löfte att ...
— Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.
Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.