Stråvall måste läsa om och om för att fatta.
Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för den rasande epidemien.
Döden slog hårdt och som på måfå ...
En dag sade Agnes Wagner till honom:
— Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.
Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.
— Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.
KAP. XXV.
Ugnen och människorna.
Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: Skedbladet, Hästmanen, Metmasken, Änkemannen och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.
I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor som bodde i detta hus — och undergivet funno sig i ödet att bo där — hade Tilda fått svälta.