Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.
— Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.
— Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig ha händt herr Adrian något.
Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen; många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många, många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.
Vad bekymrade det honom!
Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.
Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet till den stora ugnen som hon var satt att sköta.
Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...
— Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.
Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld, då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian skulle behaga komma igen.