En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.
Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften, de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.
— Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den saken.
Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande offer till en avgud ...
Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände. Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick över världen.
»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla vid sin ugn.
Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja, vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla fröken Agnes ...
Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga naturen.
I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville taga av honom.