Folke Hjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll. Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.
Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och befriade tankar!
Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt. Det som varit godt nog för de gamle, men som nu var utdömt av de unga, kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den gamla tiden löjligt — seder och bruk eller ting — så fann han det dock löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och lustig över det som var de gamles allvar.
Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt och vis fört dem dit.
Ingrid hade velat vara modern.
— Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.
Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:
— Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt gammalmodigt — lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt nytt.
— Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.
Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.