— Tänk du, när dina gamla förfäder promenerade fram här i pomp och ståt och plymage. Det var en tid i alla fall.
Hon såg hans fuktiga blick.
— Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.
Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för hennes fantasi.
— Vår tid måste vara praktisk, sade hon efter en stund.
— Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska tid också skulle inse nyttan av att ha traditioner. Låt de gamla riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...
Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit varandra.
Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska tidsmänniskor — precis som Gunnar och Signe — eftersom de lärt så mycket av varandra — ja, varför inte — bytt så mycket med varandra ...
Sedan dess hade Folke så många gånger, ensam eller med Ingrid, gått genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:
— Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina muskler.