Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom säga det.
Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som spände hans kraft.
De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.
Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och en utan avtal om möte och — åter funnit varandra som av en slump.
De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet, Döden, Kärleken och Konsten.
Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av handen, och vad de lekt med och smekt i sina ord, hade de gömt var och en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...
— — —
Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.
Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke, hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i tornet för hennes farfar, amiralen ...
Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.