Ingrid var före honom där.
De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse, att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända förfäder gått. Och de gingo hand i hand.
Hon förde honom bort till ett epitafium — ett av de många säregna minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också ett gammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet, korset och hjärtat.
Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två decennier sedan.
Hon läste inskriften för honom:
”När wåra händer kände
Swar på wåra Hjertans frågor,
Slog wår kärlek ut i lågor,
De der wåra pulsar brände,
De der lyst oß genom striden,