— Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.
Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet — men också med salvelsefull min:
— Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i Stockholm ...
Och som för att sona lögnen tillade han:
— ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.
— Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram och klappade hans hand.
Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för nattbrisen.
— Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla goda människor bli så lätt övertygade.
Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall. Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger. I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring. En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig. Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och gick ut för att se, om de ännu funnos.
Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom trygghet — det hade en gång varit hans bästa reträtt ...