KAP. VI.
Efter en bättre middag.
Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve, till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det vanhelgats med att användas som smörgåsbord.
Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana vägar ...
Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar, där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där stod disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten ... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att disponenten skulle köpa villan» ...
Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet. Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i det vita förklädet.
— Skall herr Adrian sälja villan?
Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?
— Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med sitt stora skratt.
— Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm, suckade Tilda.
Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.