— Känner du det där herrskapet, frågade han.

— Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.

— Svägerskor i så fall, det är tre damer.

Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man; Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på italienska ...

Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.

Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer. Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock, måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från hemmet efter moderns död lämnat dem.

Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar, aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var han som kunnat sammanföra sin vän med dessa sina bekanta av värld.

Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv. Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen. Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska märkbart, så som Stråvall såg saken.

Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall storligen:

— Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade Gunnar ...