De voro ute i båt på sjön och fiskade.
Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten. Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.
Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde, som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i kvällningen till en enda obruten strand.
En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.
Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje gång drunknade i skratt.
— Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig en gammal ytterrock han släpat med sig.
— Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.
— Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.
— ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.
Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.